Nybörjarguiden

Från Archlinux wiki
Hoppa till: navigering, sök
Sammanfattning
Erbjuder en detaljerad, självförklarande guide till hur ett komplett Arch Linux-system installeras, konfigureras och används.
Relaterat
Category:Accessibility
Official Installation Guide
Install from SSH
General Recommendations
General Troubleshooting

Innehåll

Förord

Inledning

Välkommen! Denna artikel kommer att leda dig genom installationen och konfigurationen av Arch Linux – en enkel, snabb och resurssnål GNU/Linux-distribution som främst vänder sig till användare med tidigare erfarenhet av Linux och UNIX-liknande operativssystem. Den här guiden är riktad till nya Arch-användare men skall i slutändan även fungera som ett referensverk för alla typer av användare.

Arch Linux-distributionen i sina huvuddrag:

  • Enkel design och filosofi
  • Alla paket finns tillgängliga i både i686- och x86-64-arkitektur
  • BSD-liknande uppstartprocess (eng.), som kännetecknas av en central konfigurationsfil
  • mkinitcpio: en enkel och dynamisk initramfs-skapare
  • Löpande utgivningsschema
  • Pacman pakethanterare: en resurssnål och mångsidig pakethanterare med sparsam minnesanvändning
  • Arch Build System: ett system för att skapa installationsfärdiga paket från källkod.
  • Arch User Repository: ett programförråd som underhålls av Arch-communityn. I förrådet finns mängder av program som ännu inte stöds officiellt av distrubitionen.

Licens

Arch Linux, pacman, dokumentation, och skript är upphovsrättsskyddade ©2002-2007 av Judd Vinet, ©2007-2010 av Aaron Griffin och är licensierade under GNU General Public License Version 2.

Filosofin bakom Arch

De grundläggande principerna bakom Arch är att systemet ska vara enkelt. "Enkelt", i detta sammanhanget, ges betydelsen "utan onödiga tillägg, modifikationer eller förändringar". Kort sagt ett elegant och minimalistiskt synsätt.

Några tänkvärdheter:

  • " 'Enkelt' är definierat från en teknisk och inte användarvänlig synvinkel. Det är bättre att vara tekniskt elegant med en högre inlärningskurva, än att vara enkelt att använda och tekniskt [underlägsen]." -Aaron Griffin
  • Entia non sunt multiplicanda praeter necessitatem eller " Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt." -Ockhams rakkniv. Rakkniven i sammanhanget är till för att raka bort onödigt komplicerade lösningar för att istället komma till den enklaste.
  • "Det stora i [min metod] ligger i dess enkelhet.. Höjden av utveckling går alltid mot enkelhet." - Bruce Lee

Om den här guiden

Den här wikin för Arch linux är en utmärkt resurs och bör användas som primär informationskälla vid problem. Om information skulle saknas finns även IRC:n och forumet att tillgå, samt den mer heltäckande engelska wikin. För information om kommandon som används i den här guiden hänvisas till respektive man-sidor.

Note: Det är viktigt att den här guiden följs noggrant för att ett fullt fungerande Arch linux-system ska bli installerat, läs därför igenom den noggrant. Vi rekommenderar starkt att du läser igenom hela respektive sektion innan du börjar genomföra de beskrivna uppgifterna.

Den här guiden är indelad i fyra delar som till slut leder till ett UNIX-liknande datorsystem för hemmabruk.

Installationsförberedelser

Installation av bassystemet

Konfigurera och uppdatera bassystemet

Installera X och konfigurera ALSA

Installation och konfiguration av en skrivbordsmiljö

Välkommen till Arch! Lycka till med installationen; ta god tid på dig och ha kul! Låt oss börja....

Installationsförberedelser

Införskaffande av den senaste installationsfilen

Du kan få tag på de senaste installationsavbildningarna här. Den senaste versionen i skrivande stund är 2011.08.19.

  • Såväl Core- som Netinstall-skivavbildningen erbjuder endast de nödvändiga paketen för att skapa ett Arch Linux bassystem. Notera att bassystemet inte innehåller något grafiskt användargränssnitt. Det består endast av GNUs verktygsuppsättning (kompilator, assembler, länkare, bibliotek, skal och några andra användbara verktyg), Linux-kärnan och några andra bibliotek och moduler.
  • Med Core-varianten har du möjligheten att välja mellan antingen en installation från skivan eller via Internet.
  • Netinstall-skivavbildningen kräver tillgång till Internet under installationen; alla paket som installeras hämtas från Internet.
  • Det finns en FAQ för Arch64 som kan hjälpa till i valet mellan 32-, 64- och dual-versionerna.
  • Kom ihåg att även ladda ned filen med kontrollsummorna för den skivavbildning du ska installera.

Förhandsutgåvor går att ladda ned här. Notera att dessa utgåvor ej är officiella, därmed erbjuds heller inte någon officiell support för dem. Dessa utgåvor bör endast användas om de officiella utgåvorna inte är kompatibel med din hårdvara och du anar att de nyare, ej officiella, utgåvorna erbjuder de rätta drivrutinerna.

Verifiera hämtningen

När du har laddat ned skivavbildningen och filen med kontrollsummor bör du, med hjälp av sha1sum, kontrollera att hämtningen fortlöpte utan problem:

sha1sum --check fil_med_kontrollsummor.txt skivavbildningens_namn.iso

Förberedelser av installationsmediet

Installation via CD

Bränn skivavbildningen till en CD med valfritt brännarprogram och fortsätt med Installation av bassystemet.

Note: Kvaliteten på brännare/läsare och CD-media varierar kraftigt, men för bäst tillförlitlighet bör en låg skrivhastighet väljas. Vissa användare rekommenderar ner till 2-4x. Prova att bränna med systemets lägsta tillåtna hastighet om installationen beter sig onormalt.

Installation via USB-minne

Warning: Notera att all data på USB-minnet kommer att skrivas över, gör därför en kopia av allt som ska sparas.
Skrivning av skivavbildningen i UNIX

Anslut ett USB-minne och ta reda på vilken sökväg det har. Överför därefter skivavbildningen med hjälp av dd:

dd if=sökväg-till-avbildningen/archlinux-2010.05-[core/netinstall]-[i686/x86_64/dual].iso of=/dev/sdx

Parametrarna till if= och of= är sökvägen till skivavbilden respektive USB-minnet. Det är viktigt att det är /dev/sdx som används, och inte /dev/sdxn.

Därefter är det valfritt att kontrollera skrivningen. Notera antalet lästa och skrivna block och gör följande test:

dd if=/dev/sdx count=antalet_block status=noxfer | md5sum

Kontrollsumman som returneras bör matcha kontrollsumman för den nedladdade skivavbildningen och båda bör vara lika med kontrollsumman som finns listad i MD5-summefilen på nedladdningssidan.

Skrivning av skivavbildningen i Windows

Ladda ned Disk Imager från härifrån. Starta Disk Imager och välj skivavbilden. Välj enhetsbokstaven som är bunden till USB-minnet. Tryck därefter på "write".

Starta upp från installationsmediet

Note: Minneskravet för ett installerat bassystem är 64 MB.
Note: Under installationsprocessen kan det hända att skärmen slocknar. Tryck då på Alt-tangenten för att på ett säkert vis få tillbaka bilden

Uppstart

Sätt i CD-skivan eller USB-minnet och starta från det. Det kan hända att du behöver ändra inställningar i BIOS för detta. Det sker vanligtvis genom en knapptryckning (för det mesta med antingen DEL, F1, F2, F11 eller F12) under BIOS:ets självtest (POST).

Huvudmenyn: När du har startat från ditt installationsmedium bör huvudmenyn visas. I den kan du bläddra mellan menyalternativen med hjälp av piltangenterna, och för att bekräfta ditt val trycker du på Enter.

Inloggning

Du kommer efter en kort stunds laddning presenteras för en inloggningsskärm. I den anger du "root", utan citationstecknen, som användare. När du blir frågad efter lösenord trycker du bara på Enter, utan att skriva in något.

Note: Om du har ett grafikchipset från Intel kan det hända att skärmen slocknar. Tryck då på Tab i huvudmenyn och lägg till "i915.modeset=0" (utan cittattecken), alternativt "video=SVIDEO-1:d" (åter igen, utan citattecken) på slutet av raden som börjar med "kernel".

Byt tangentbordsuppsättning

Använd följande kommando för att byta till en svensk tangentbordsuppsättning.

km

och bläddra ned till i386/qwerty/sv-latin1.map.gz och tryck på Enter. Därefter är det dags att välja konsolfont, som väljs på samma sätt som tangentbordsuppsättningen. Förslagsvis väljer du lat1-12.psfu.gz.

En annan metod för att byta tangentbordsuppsättning är med hjälp av kommandot

loadkeys se

Dokumentation

Den officiella dokumentationen finns tillgänglig på ditt installationsmedium. Byt till tty2 (virtuell konsol #2) via tangentkombinationen Alt + F2. Därefter måste du logga in som "root" igen, på samma sätt som tidigare, för att ange följande kommando

less /usr/share/aif/docs/official_installation_guide_en

Du kan bläddra upp och ned i dokumentationen med hjälp av piltangenterna (en rad i taget) eller med Page Up- och Page Down-tangenterna (en sida i taget).

För att komma tillbaka till din ursprungliga tty (tty1) måste du trycka på Alt + F1.

Note: Tänk på att den officiella dokumentation enbart täcker installation och konfiguration av bassystemet. Därefter är det viktigt att du återkommer till denna artikel för eventuell vidare installation och konfiguration.

Installation av bassystemet

Note: För att kunna använda en HTTP- och/eller en FTP-proxy tillsammans med DHCP måste du ställa in dina miljövariabler http_proxy och/eller ftp_proxy i ditt shell enligt följande innan du startar /arch/setup:
export http_proxy=http://<http_proxy_adress>:<proxy_port>
export ftp_proxy=ftp://<ftp_proxy_adress>:<proxy_port>

Kör följande skript som root från tty1:

/arch/setup

Du bör nu se en installationsprogrammets välkomstskärm.

Välj en installationskälla

Efter välkomstskärmen kommer du att hamna i en meny. Det första du bör göra nu är att välja menyalternativ ett: "Select source".

Installationkällsskärmen kommer att fråga efter vilka installationskällor som ska användas under installationens gång.

Netinstall
Om du installerar från en skivavbildning av typen Netinstall kommer du endast att ha till gång till fjärrkällorna (markerade med remote i slutet).
Core
Om ditt installationsmedium i stället är av typen Core, kommer du även ha tillgång till de lokala installationskällorna (core-local).
Warning: Du kan även här markera fjärrkällorna, men blanda inte gärna fjärrkällor med dess lokala dito. Du kommer få upp en varning om du försöker göra det, och det är rekommenderat att revidera ditt val så tillvida att du inte är helt säker på vad du gör.

Om du är osäker på vilka källor du ska använda, markera då "extra" samt "community" (markering sker med hjälp av mellanslag), utöver den redan markerade "core". Om du installerar Arch på en 64-bitarsmaskin rekommenderas det att du även markerar "multilib".

Warning: Om du även väljer att inkludera källan "testing" antas det att du är uppskriven på mejllistan arch-dev-public samt har kunskap om hur man nedgraderar paket.

Konfigurera nätverket

Note: Nedladdningshastigheten från ftp.archlinux.org är begränsad till 50 KB/s.

Du kommer nu att komma till en lista över tillgängliga nedladdningsservrar.

Tip: För bästa möjliga hastighet, välj en server som finns i Sverige. En lista med information om de olika servrarna finns här.

Om du valde core-local tillsammans med remote bland paketförråden så kommer du nu att få välja mellan att endast hämta paket från servrarna om en lokal kopia saknas, eller om alla paket istället ska hämtas från servrarna.

På nästa del kan du välja Yes för att ställa in nätverksåtkomst. Du kommer bli frågad om att ladda drivrutiner för nätverkskortet manuellt om du nu känner för det. UDev är väldigt bra på att ladda de nödvändiga modulerna själv, så du kan annars anta att det redan är gjort. Du kan verifiera detta genom att trycka Mall:Keypress och köra ip addr. När du är färdig, återvänd till tty1 genom att trycka Mall:Keypress.

Tillgängliga enheter kommer att presenteras i en lista. Om en enhet och en hårdvaruadress (HWaddr) är listat så är modulen redan laddad. Om enheten inte kommer upp så kan du söka efter den från installationsprogrammet eller göra det manuellt från en annan virtuell konsol (TTY). Välj den enhet du vill använda för att fortsätta.

Installationsprogrammet kommer sen fråga om du önskar att använda DHCP. Om du väljer "Yes" så kommer dhcpcd att köras för att upptäcka en tillgänglig gateway och efterfråga en IP-adress. Väljer du däremot "No" istället så kommer du bli frågad om att ställa in en statisk IP-adress, nätmask, broadcast (valfritt), gateway, DNS-server, HTTP-proxy (valfritt)och FTP-proxy (valfritt) manuellt. De delar som är markerade som frivilliga behöver du inte fylla i något på.

Efteråt kommer du att skickas tillbaka till Main Menu

Ställa in överbryggat ADSL i live-miljön (valfritt)

(Om du har ett modem eller en router i överbryggat läge för att ansluta till din internetleverantör)

Byt till en annan virtuell konsol (Mall:Keypress), logga in som root och kör:

# pppoe-setup

Om allt sedan är korrekt inställt så kan du ansluta till leverantören med:

# pppoe-start

Gå tillbaka till den första virtuella konsolen (Mall:Keypress) och fortsätt med att Välja textredigerare.

Ställa in trådlöst nätverk i live-miljön (valfritt)

(Om du behöver tillgång till ett trådlöst nätverk under installationen)

Drivrutiner och verktyg för trådlösa enheter finns nu tillgängliga i live-miljön under installationen. En god förkunskap om din trådlösa enhet kommer att vara väldigt viktigt för att lyckas med det här. Notera också att följande procedur som du utför vid den här delen av installationen endast kommer att gälla i live-miljön under installationen. Dessa riktlinjer (eller någon annan form av hantering för trådlösa nätverk) måste också repeteras för det installerade systemet efter att du har installerat och startat det.

Notera dessutom att dessa riktlinjer är frivilliga om tillgång till trådlösa nätverk inte är absolut nödvändigt vid denna punkt i installationen. Du kan alltid genomföra dessa steg senare om du behöver.

Note: Följande exempel använder wlan0 för den trådlösa enheten och linksys för ESSID (nätverksnamnet). Kom ihåg att ändra dessa namn till det som gäller för din enhet och nätverk.

I enkelhet kommer vi att:

  • Gå till en tom virtuell konsoll, t.ex.: Mall:Keypress
  • Logga in som root
  • Identifiera den trådlösa enheten (valfritt):
    # lspci | grep -i net
  • Se till att UDev har laddad drivrutinen och att drivrutinen har skapat en enhet som vi kan använda oss av med /usr/sbin/iwconfig:

Mall:Hc wlan0 är den tillgängliga trådlösa enheten i detta exempel.

Note: Om du inte får en liknande utmatning som den här så är drivrutinerna för din trådlösa enhet inte laddade. Om så är fallet så måste du ladda drivrutinerna själv. Kolla under Wireless Setup för mer utförlig information.
  • Aktivera enheten med:
# ip link set wlan0 up

Vissa trådlösa kontrollchip kräver också att man både har ett firmware och en drivrutin. Om din trådlösa enhet kräver en firmware-fil så kommer du troligtvis att få detta felmeddelande när du aktiverar enheten:

Mall:Hc

Om du känner dig osäker, använd /usr/bin/dmesg för att efterfråga kärnans logg och kolla efter en förfrågan för firmware från drivrutinen för den trådlösa enheten. Exempel från ett Intel kontrollchip som har efterfrågat en firmware-fil från kärnan vid boot: Mall:Hc

Om det inte finns någon utmatning så kan man dra slutsatsen att det trådlösa kontrollchipet inte behöver en firmware-fil.

Note: Firmware-filer från paket för trådlösa kontrollchip som behöver dem är förinstallerade under /lib/firmware i live-miljön men måste explicit installeras till ditt system när du slutfört installationen för att du ska kunna använda de enheter som behöver dem! Att välja paket att installeras beskrivs senare i denna guide. Se till att både drivrutin och firmware väljs till under det steget! Om du känner dig osäker vilket firmware som ditt system behöver så kan du kontrollera det i Wireless Setup. Det här är en väldigt vanlig miss man gör.
  • Om du glömt eller inte vet vilken ESSID som är på det önskade nätverket kan du använda /sbin/iwlist <enhet> scan för att söka efter nätverk:

Mall:Hc

  • Om det önskade nätverket använder WPA:

Användandet av WPA-kryptering kräver att nyckeln är krypterad och sparad i en fil, tillsammans med nätverkets ESSID, för att man senare ska kunna använda det för att ansluta genom wpa_supplicant. Därför krävs några ytterligare steg:

För att hålla det enkelt och underlätta backup, ändra namnet på filen med standardinställningar wpa_supplicant.conf:

# mv /etc/wpa_supplicant.conf /etc/wpa_supplicant.conf.original

Genom wpa_passphrase så kan du mata in ESSID och WPA-nyckel för att krypteras och skrivas till /etc/wpa_supplicant.conf.

Följande exempel krypterar nyckeln "min_hemliga_nyckel" för det trådlösa nätverket "linksys" och genererar en ny inställningsfil (/etc/wpa_supplicant.conf) med den informationen:

# wpa_passphrase linksys "min_hemliga_nyckel" > /etc/wpa_supplicant.conf
Note:

Om ovanstående misslyckas med felmeddelandet bash: event not found så kan det vara för att man använder specialtecken (t.ex. !) i nätverksnamnet. Om så, försök istället med:

# sh -c 'wpa_passphrase linksys "min_hemliga_nyckel" > /etc/wpa_supplicant.conf'

Se WPA Supplicant för mer information och tips för felsökning.

Note: /etc/wpa_supplicant.conf sparas i klartext. Det är inte riskabelt i live-miljön, men när du startar ditt nya system och åter ställer in WPA, kom ihåg att också ändra rättigheterna på /etc/wpa_supplicant.conf (t.ex. chmod 0600 /etc/wpa_supplicant.conf för att göra det endast läsbart för root).
  • Koppla upp din trådlösa enhet till den accesspunkt du vill använda. Beroende på krypteringsmetoden (ingen, WEP, eller WPA) så skiljer sig proceduren. Du måste veta ESSID på det nätverk du tänker ansluta till.
Krypteringsmetod Kommando
Ingen Kryptering iwconfig wlan0 essid "linksys"
WEP med HEX-nyckel iwconfig wlan0 essid "linksys" key "0241baf34c"
WEP med ASCII-nyckel iwconfig wlan0 essid "linksys" key "s:lösenord1"
WPA wpa_supplicant -B -Dwext -i wlan0 -c /etc/wpa_supplicant.conf
Note: Att ansluta till nätverket kan automatiseras senare genom att använda sig av Arch standard-daemon för nätverket, netcfg, wicd eller någon annan nätverkshanterare som du väljer att använda.
  • Efter att du nyttat den passande metoden som beskrevs ovan, vänta en liten stund och bekräfta att du har anslutit till accesspunkten korrekt innan du fortsätter, t.ex.:
# iwconfig wlan0

Utmatningen bör indikera att det trådlösa nätverket är associerat med enheten.

  • Efterfråga en IP-adress med /sbin/dhcpcd <enhetsnamn>, t.ex.:
# dhcpcd wlan0
  • Slutligen, försäkra dig att det fungerar genom /bin/ping:

Mall:Hc

Förhoppningsvis så har du nu en fungerande anslutning till nätverket. För felsökning, se Wireless Setup.

Återvänd till tty1 med Mall:Keypress och fortsätt med steget Välja textredigerare.

Välja textredigerare

Nu kommer du få frågan om vilken textredigerare du vill använda för att redigera inställningsfiler. Alternativen är nano eller vi. nano är allmänt sett som enklare för nybörjare att använda, eftersom beteendet är mer intuitivt och representerar grafiska ordbehandlare. Piltangenterna, backsteg och delete exempelvis fungerar på förväntat sätt. En meny för de vanligaste kommandona (t.ex. klippa är Mall:Keypress, klistra är Mall:Keypress, avsluta är Mall:Keypress) visas längst nere på programmet. För detaljerade instruktioner finns artiklarna för Nano och Vi.

Ställa klockan

Ange region och tidszon

Välj din region och tidszon genom att använda piltangenterna eller hoppa till en sektion genom att skriva de första bokstäverna av namnet. Tryck Mall:Keypress för att välja ett alternativ.

Ange tid och datum

Ange läge för hårdvaruklockan. Om det inte matchar inställningen för andra operativsystem så kommer dessa att skriva över tiden och göra så att klockan går fel (vilket kan göra så att kalibreringar av klockan blir felaktiga).

  • UTC (rekommenderad)
Note: Att använda UTC för hårdvaruklockan innebär inte att tiden kommer att visas i UTC för mjukvaran.
  • localtime (icke rekommenderat) - Används som standard i Windows. Om klockan är satt för localtime så kommer Linux inte att korrigera för sommartid.
Warning: Användandet av localtime kan leda till ett flertal kända och olösbara buggar. Dock finns det inte heller några planer på att avlägsna stöd för localtime.
Note: Andra värden än de som angetts ovan resulterar i att hårdvaruklockan lämnas helt orörd (användbart inom virtualisering).
Ange tiden med Windows som sekundärt operativsystem

Om du har både Arch Linux och Windows på ditt system så har du två alternativ:tions:

  • Rekommenderat: Ställ in att både Arch Linux och Windows ska använda UTC (en snabb ändring i registret är nödvändigt, se denna sida för instruktioner). Var också noggrann med att inte låta Windows ställa tiden genom att synkronisera med Internet, eftersom det då ställer om hårdvaruklockan till localtime igen. Om du vill ha sån funktionalitet (NTP-synkronisering) så är det bättre att använda ntpd i Arch Linux istället.
  • Ej rekommenderat: Ställ in Arch Linux att använda localtime och senare (i Configure the system) så tar du bort hwclock från DAEMONS-raden i /etc/rc.conf (Windows sköter då hårdvaruklockan istället).

Förberedelse av hårddisken

Warning: Ändringar av partitionerna på hårddisken kan orsaka dataförlust. Det är högst rekommenderat att du tar backup på all viktig data som finns på hårddisken innan du börjar.
Note: Man kan också partitionera hårddisken innan man påbörjar installationen av Arch om man så önskar, genom att använda GParted eller andra tillgängliga verktyg. Om hårddisken redan har blivit korrekt partitionerad så du gå vidare med #Alternativ 3: Ställ in blockenheter, filsystem och monteringspunkter manuellt.

Verifiera hårddiskarnas identitet och layout genom att använda /sbin/fdisk med flaggan -l (litet L).

Öppna en ny virtuell konsol (Mall:Keypress) och kör:

# fdisk -l

Notera hårddiskar och/eller partitioner att använda för installationen av Arch.

Gå tillbaka till installationsprogrammet med Mall:Keypress.

Välj alternativet "Prepare Hard Drive" i menyn. Fyra alternativ blir listade:

Det här innebär att HELA hårddisken blir raderad och partitioner blir automatiskt inställda. This will erase the ENTIRE hard drive and set up partitions automatically. Some customization is available.

Rekommenderat, det här alternativet använder cfdisk och tillhandahåller en robust miljö för att själv ställa in partitioner. Fortsätt med Alternativ 3 när partitionerna är skapade.

Om du redan har partitionerat hårddisken på det sätt du vill ha den så kan du hoppa direkt till det här alternativet. Alternativ 3 är också nästa steg som följer Alternativ 2 för att förbereda hårddisken för installation av systemet. Systemet listar vilka filsystem och monteringspunkter som den hittat och kommer att fråga om du vill använda dem. Du kommer att få välja önskad metod för identifiering av partitioner, med andra ord genom enhetsnamn i /dev, etikett (label) eller identifieringsnummer (uuid).

  • Option 4: Rollback last filesystem changes

Återställer till föregående inställningar.

För alternativ 1, 2 och 3 finns en utförligare beskrivning längre ned. För att förstå vad som händer i dessa alternativ så följer här nu en kort diskussion om Linux partitionstabeller och filsystem. Avancerade GNU/Linux-användare som är bekanta och bekväma med manuell partitionering vill kanske hoppa ner till avdelningen Select packages.

Note: Om du installerar till en USB-minne, se artikeln Installing Arch Linux on a USB key.

Partitionering av hårddiskar: Generell information

Partitionstyp

Partitionering av en hårddisk definierar specifika delar för lagring av minnet. Dessa delar kallas partitioner. Varje partition beter sig som en separat hårddisk och formateras med ett specifikt filsystem (se nedan).

Det finns 3 olika typer av partitioner:

  • Primära (Primary)
  • Utökade (Extended)
    • Logiska (Logical)

Primära partitioner kan vara startbara och är begränsade till fyra partitioner per disk eller RAID-volym. Om ett partitionsschema kräver mer än fyra partitioner så använder man en utökad partition som innehåller logiska partitioner. Utökade partitioner kan ses som en behållare för logiska partitioner. En hårddisk kan inte ha mer än en utökad partition. Den utökade partitionen räknas också som en primär partition, så om hårddisken har en utökad partition så kan man bara ha 3 primära partitioner. Antalet logiska partitioner i en utökad partition är däremot obegränsat. Ett system som också ska samexistera med Windows kräver att Windows är installerat på en primär partition.

När det kommer till numrering så är seden att skapa primära partitioner sda1 till sda3 följt av en utökad partition sda4. De logiska partitionerna på sda4 numreras som sda5, sda6, osv.

Växlingspartition

En växlingspartition (swap) är en plats på hårddisken för virtuellt RAM. Det låter kärnan lägga över data på hårddisken när det inte får plats i RAM.

Historiskt sett så var den generella regeln för storlek på växlingspartitioner var att allokera dubbla mängden av fysiskt RAM. Eftersom datorer fått kapacitet för större och större mängder RAM så har den regeln blivit föråldrad. För datorer som har upp till 512MB RAM så är regeln för dubbel mängd fortfarande användbar. System som har en större mängd RAM (mer än 1024MB) så är det möjligt att ha en mindre växlingspartition, eller eventuellt eliminera den helt. Med mer än 2GB RAM så kan man förvänta sig god prestanda även utan en växlingspartition. Det går också alltid att skapa en växlingsfil efter att systemet är installerat.

Note: Om du använder viloläge (hibernate) så krävs det att du har en växlingspartition som är minst lika stor som mängden RAM i datorn. Vissa Arch-användare rekommenderar att man lägger till 10-15% i storleken för att det ska fungera även om hårddiskens sektorer är trasiga.
Val av partitionsschema

Det finns inga strikta regler över hur man partitionerar en hårddisk, men man kan följa den generella guiden som följer nedan. Ett partitionsschema bestäms beroende på olika faktorer som önskad flexibilitet, hastighet, säkerhet samt de begränsningar som kommer av hårddiskens storlek. När det kommer till kritan handlar det om personlig preferens. Två enkla möjligheter är: i) en partition för / (root) och en växlingspartition eller ii) en enda / utan växlingspartition. Läs följande dialog och exempel för att förstå de olika för- och nackdelarna när du ska bestämma dig för hur du vill göra. Om du vill att Arch ska samexistera med ett Windowssystem på datorn så läs artikeln Windows and Arch Dual Boot.

Följande monteringspunkter är tillgängliga för separata partitioner:

/ (root)
Root-katalogen är toppen på hierarkin, den punkt där det primära filsystemet monteras och roten till var alla andra filsystem grenar sig ur. Alla filer och kataloger hamnar under root-mappen /, även om de befinner sig på olika fysiska enheter. Innehållet i root-filsystemet måste vara tillräcklig för att starta, återställa, återhämta och/eller reparera systemet. Därför finns det vissa kataloger under / som inte kan ligga på separata partitioner (se varning nedan).
/boot
I denna katalog ligger kärnan och ramdiskavbildning, samt inställningsfiler och stegfiler för din bootloader. Den innehåller också data som används innan kärnan börjar köra user-space-program. Detta kan inkludera sparade master-boot-sectors och sector-map-filer. Denna katalog är essentiell för systemstart, men den är också unik i det att man kan ha den på en egen partition om man så önskar.
Warning: Utöver /boot så är de essentiella katalogerna för uppstart: /bin, /etc, /lib, samt /sbin. Till skillnad från /boot så kan dessa kataloger inte befinna sig på separata partitioner och måste finnas på /.
/home (hem)
Tillhandahåller underkataloger för varje användare på systemet. Den håller diverse personlig data samt användarspecifika inställningsfiler för program.
/tmp
Katalog för program som behöver tillfällig lagring av filer som .lck , vilket kan användas för att förhindra flera instanser av samma program tills att en viss uppgift är utförd. När uppgiften är utförd så tas .lck-filen bort automatiskt. Program får inte förutsätta att några filer eller kataloger under /tmp behålls mellan körningar av programmet, och filer och kataloger under /tmp kommer vanligtvis försvinna när systemet startas.
/var
Innehåller varierande data som spool-kataloger och filer, administrativ information, loggdata, pacman's förvaring, ABS-trädet, osv. Det existerar för att göra det möjligt för /usr som endast läsbart. Allting som historiskt sett låg under /usr och skrevs till under normal användning (till skillnad från installation och underhåll av systemet) måste ligga under /var.
Note: /var innehåler många små filer. Valet av filsystem bör reflektera detta om man önskar att ha det på en separat partition.

Det finns flera fördelar med att använda olika filsystem jämfört med att lägga allt på en enda partition:

  • Säkerhet: Varje filsystem kan konfigureras i /etc/fstab som 'nosuid', 'nodev', 'noexec', 'readonly', osv.
  • Stabilitet: En användare eller ett felande program kan fylla upp ett filsystem helt med skräpdata om de har skrivrättigheter för det. Kritiska program som ligger på andra filsystem förblir då opåverkade.
  • Hastighet: Ett filsystem som skrivs över för ofta kan bli fragmenterat. Separata filsystem håller sig opåverkade och varje filsystem kan defragmenteras separat. Fragmentering kan undvikas genom att försäkra sig om att varje filsystem aldrig riskeras att fyllas upp helt.
  • Integritet: Om ett filsystem blir korrupt så är de andra filsystemen fortfarande oskadda.
  • Mångsidighet: Delning av data över flera system blir mer ändamålsenligt när oberoende filsystem används. Separata filsystem kan också väljas beroende på datatyp och användningsområde.
Hur stora bör mina partitioner vara?

Storleken på partitionerna beror lite på personlig preferens, men följande information kan vara hjälpsam:

  • Root-filsystemet (/) kommer att innehålla /usr-katalogen, och storleken på den kan växa rejält beroende på hur många paket man installerar. 15-20GB bör vara tillräckligt för de flesta användarna med moderna hårddiskar.
  • /var-filsystemet kommer att innehålla, utöver annan data, ABS-trädet och förvaring för paketen från pacman. Att ha paketen liggandes är användbart och flexibelt eftersom det gör att man kan nedgradera paket. Därför tenderar /var att växa i storlek. Det gäller särskilt för pacmans paketförvaring, vilken tenderar att växa allt eftersom systemet expanderar och uppdateras. Det kan dock rensas om det blir ont om utrymme. Om du använder en SSD så kan du vilja lägga /var på en vanlig hårddisk och lägga / och /home på din SSD för att undvika överflödiga läsningar och skrivningar till enheten. 8-12GB på en skrivbordsdator bör vara tillräckligt för /var, beroende på hur mycket mjukvara som kommer vara installerad. Servrar tenderar att ha relativt stora /var-filsystem.
  • /home-filsystemet är var man typiskt sett lagrar användardata, hämtningar, film och musik. På en skrivbordsdator så brukar /home vara det absolut största filsystemet på hårddisken. Om det blir nödvändigt att installera om Arch så kommer all data på /home finnas kvar om det ligger på en egen partition.
  • En /boot-partition behöver bara runt 100MB.
  • Om det är möjligt så bör man överväga att lägga på ytterligare 25% på varje filsystem för att underlätta för framtida expansion samt skydda mot fragmentering.

Skapandet av filsystem: Generell information

Typ av filsystem

Individuella partitioner kan ställas in med hjälp av ett av en mängd tillgängliga filsystem. Varje filsystem har sina egna egenheter och tillhörande för- och nackdelar. Här följer en kortare överblick över de filsystem som stödjs, länkarna går till wikipediaartiklar som ger mycket mer information.

  1. ext2 Second Extended Filesystem är ett etablerat och moget filsystem för GNU/Linux som är väldigt stabilt. En nackdel är att det saknar stöd journalföring (se nedan) och skrivspärr (barrier). Frånvaron av journalföring innebär att man kan förlora data om systemet kraschar eller om strömmen bryts. Det kan också vara obekvämt för root (/) eller /home-partitioner eftersom kontroll av filsystemet kan ta lång tid. Ext2-filsystem kan konverteras till ext3.
  2. ext3 Third Extended Filesystem är i grova drag ext2 fast med stöd för journalföring och skrivspärr. Det är bakåtkompatibelt med ext2, väldigt testat och extremt stabilt.
  3. ext4 Fourth Extended Filesystem är ett nyare filsystem som också är kompatibelt med ext2 och ext3. Det har stöd för volymer med storlekar upp till 1 exabyte (m.a.o. 1,048,576 terabyte) och filstorlekar upp till 16 terabyte. Det har också utökat stöd för underkataloger från 32,000 i ext3 till 64,000. Stöd för on-line defragmentering finns också.
  4. ReiserFS (V3) Hans Reisers högpresterande filsystem med journalföring använder en väldigt intressant metod för dataöverföring grundat i en okonventionell och kreativ algoritm. ReiserFS är hyllat som väldigt snabbt, särskilt när det kommer till att hantera många små filer. ReiserFS är snabbt att formatera med, dock förhållandevis långsamt att montera. Ganska moget och stabilt. ReiserFS (V3) är inte under aktiv utveckling i skrivande stund. Generellt ansett som ett bra val för /var.
  5. JFS IBMs Journaled File System var det första filsystemet med stöd för journalföring. Det utvecklades under många år under operativsystemet IBM AIX® innan det portades till GNU/Linux. JFS är det minst processorkrävande filsystemet av alla som finns till GNU/Linux. Det går väldigt snabbt att formatera, montera och kontrollera filsystemet (fsck). JFS tillhandahåller väldigt god genomsnittsprestanda, särskilt tillsammans med deadline som I/O-schemaläggaren. Det har inte lika stort stöd som ext-serien eller ReiserFS, men är fortfarande väldigt moget och stabilt.
  6. XFS är ett annat filsystem som var tidig med att implementera journalföring, ursprungligen utvecklat av Silicon Graphics för operativsystemet IRIX och portat till GNU/Linux. Det ger väldigt snabb dataöverföring när det kommer till stora filer och filsystem, och är väldigt snabb när det kommer till formatering och montering. Jämförande tester har visat att det är långsammare när det gäller att hantera många små filer. XFS är väldigt moget och har också stöd för on-line defragmentering.
    Note: JFS- och XFS-filsystemen kan inte krympas med hårddiskvertyg så som gparted eller parted magic.
  7. vfat eller Virtual File Allocation Table är tekniskt enkelt och stödjs av så gott som alla existerande operativsystem. Det innebär att det är ett passande format för solid-state-minneskort och är bekvämt när man ska dela data mellan operativsystem. VFAT har stöd för långa filnamn.
  8. Btrfs Också känt som "Better FS", Btrfs är ett nytt filsystem med kraftfulla egenskaper som liknar Sun/Oracles utmärkta ZFS. Dessa egenskaper inkluderar snapshots, multi-disk-striping och spegling (mjukvaru RAID utan mdadm), kontrollsummor, inkrementell backup och on-the-fly komprimering som kan ge en signifikant prestandaökning och dessutom spara på utrymme. Från och med Januari 2011 så är btrfs sett som instabilt, men trots det så är det inlagt i mainline-kärnan med experimentell status. Btrfs verkar vara framtiden inom GNU/Linux-filsystem och erbjuds som alternativ för root-filsystem i alla större installationsprogram.
    Warning: Btrfs har ännu inte fått ett sätt att kontrollera filsystemet (fsck). Filsystemet kan inte bli reparerat om det blir korrupt.
  9. nilfs2 New Implementation of a Log-structured File System utvecklades av NTT. Det sparar all data in ett kontinuerligt logg-liknande format där det endast läggs till och aldrig skrivs över. Det är designat för att minska söktider och minimera dataförlust vid systemkrasch med konventionella filsystem i GNU/Linux.
Journalföring

Alla ovanstående filsystem, med undantaget för ext2, använder journalföring. Journalföring tillhandahåller viss felsäkerhet genom att logga förändringar innan de skrivs till filsystemet. Vid en systemkrasch eller ett strömavbrott så är dessa filsystem snabbare att komma igång igen och har en mindre risk att bli korrupta. Loggningen sker på dedikerade områden på filsystemet.

All journalföring är inte likadan. Endast ext3 och ext4 erbjuder journalföring av data, vilket innebär att både data och metadata förs in i journalen. Journalföring av data medför en viss förlust av hastighet och är inaktiverat som standard. De andra filsystemen erbjuder endast journalföring av metadata. Även om all sorts journalföring återställer filsystemet i ett fungerande läge efter en krasch så erbjuder journalföring av data det största skyddet mot korruption och förlust av data. Det blir en kompromiss med systemets prestanda dock eftersom journalföring av data utför två skrivningar: Först skriver den till journalen och sen skriver den till disken. Denna avvägning mellan snabbhet och säkerhet av data bör tänkas igenom när man väljer filsystem att använda.

Alternativ 1: Auto prepare

Auto-Prepare tar bort alla partitioner på hårddisken och delar upp den i följande fyra partitioner:

  • En /boot-partition formaterad som ext2. Standardstorleken på 100MB kan ändras.
  • En /swap-partition med standardstorleken 256MB (justerbart).
  • Separat / och /home-partitioner med justerbara storlekar. Tillgängliga filsystem inkluderar ext2, ext3, ext4, reiserfs, xfs, jfs, vfat, nilfs2 (experimentellt) och btrfs (experimentellt). Både / och /home kommer ha samma sorts filsystem när man väljer Auto Prepare.

Var uppmärksam på att Auto-Prepare kommer att formatera hela hårddisken. Läs varningen som visas av installationsprogrammet väldigt noga och se till att det är rätt hårddisk som kommer bli partitionerad.

Om du inte vill använda standardinställningarna från Auto prepare så kan du ställa in partitionerna manuellt. Det är nödvändigt om du, till exempel, ska ställa in ett system med flera operativsystem och har en existerande Windows-partition. Vill man partitionera manuellt kan man göra det med Alternativ 2 (följt av Alternativ 3) eller genom att använda en live-miljö som GParted.

Alternativ 2: Partitionera hårddiskar manuellt

Genom att välja önskad hårddisk så öppnas cfdisk för att användas för partitionering (om du har en SSD-enhet så kan andra alternativ som gdisk eller GNU Parted vara att föredra). Dess användning kan förstås med ett exempel där vi skapar fyra partitioner för root, var, swap och home på en 160GB hårddisk. Genom att följa riktlinjerna ovan så kommer exempelsystemet att ha en 15GB partition för root (/), en 10GB partition för /var, en 1GB växlingspartition (swap) och resten av utrymmet till en partition för /home. Partitionering handlar om personlig preferens, och detta är bara ett exempel för att underlätta förståelse för programmet.

Välj New -> 'Primary' och mata in den önskade storleken (15.44GB i detta exempel) på filsystemet för root (/). Partitionen läggs i början på hårddisken. Välj Type och ange den som 83 Linux. Den skapade partitionen för / kommer nu dyka upp som sda1.

Med samma metod så skapar du en till primär partition med stoleken 10.256GB för /var, anger dess Type som 83 Linux. Den skapade partitionen för /var dyker nu upp som sda2.

Nu skapar du en partition för växlingsutrymme (swap). Välj en passande storlek (~1GB här) och ange Type som 82 (Linux swap / Solaris). Den nyskapade växlingspartitionen dyker nu upp som sda3.

Det återstående utrymmet används för att skapa en fjärde partition för filsystemet till /home. Sätt det som en primär partition och ange storleken. Välj Type som 83 Linux. Den nya /home-partitionen dyker nu upp som sda4.

Så här kommer exemplet att se ut:

Name    Flags     Part Type    FS Type           [Label]         Size (MB)
-------------------------------------------------------------------------
sda1               Primary     Linux                             15440 #root
sda2               Primary     Linux                             10256 #/var
sda3               Primary     Linux swap / Solaris              1024  #swap
sda4               Primary     Linux                             133000 #/home

Välj Write och skriv yes. Uppmärksamma att denna operation kan förstöra data på din hårddisk. Välj Quit för att avsluta programmet.

Bekanta dig med de olika filsystemen som diskuteras ovan och fortsätt sen till Alternativ 3.

Note: Efter de senaste ändringarna i Linux-kärnan vilket inkluderar libata och PATA-modulerna så kommer alla IDE, SATA och SCSI-diskar att använda sdx-schemat för namngivning. Detta är fullt normalt och ingen anledning för oro.

Alternativ 3: Ställ in blockenheter, filsystem och monteringspunkter manuellt

För detta alternativ krävs det att man redan har en hårddisk med färdiga partitioner (det som gjordes i Alternativ 2 exempelvis) och som är implementerad med endera dev, etikett (label), eller UUID. Listan över kända partitioner visas. Varje partition är identifierad med hjälp av ett avslutande nummer. Exempel: sda1 menar den första partitionen på hårddisken medan sda menar på hela hårddisken.

Formatera varje partition med det önskade filsystemet och specificera var de ska monteras. Du kan välja en etikett och ytterligare alternativ för mkfs.

Note: Om du inte har skapat och inte behöver en separat /boot-partition så kan du ignorera varningen om att en sådan inte finns.

Återvänd till huvudmenyn.

Välj paket

Alla paket med mjukvara tillgängliga under installationen är från det officiella [core]-förrådet. De är i sin tur uppdelade i grupperna base (i686|x86_64) och base-devel (i686|x86_64). Information om paket tillsammans med en kortare beskrivning för [core] finns tillgängligt här.

Bootloader

Du kommer att bli frågad om du vill använda GRUB eller syslinux som din bootloader.

Paketgrupper

Nu ska du välja vilken kategori av paket du vill ha:

Note: Av praktiska skäl så är alla paket i base förvalda som standard. Använd mellanslag för att markera och avmarkera paket för installation.
  • base: Mjukvara från [core]-förrådet som tillhandahåller en minimal grundmiljö. Den här bör alltid vara vald och du bör undvika att ta bort paket som hör till gruppen eftersom alla paket i Arch Linux förutsätter att base är installerat.
  • base-devel: Andra verktyg från [core] som make och automake. De flesta nybörjare bör välja att installera det eftersom det är troligt att det kommer behövas för att utöka ditt nya system. base-devel krävs för att kunna installera paket från Arch User Repository.

Efter du har valt kategorier så kommer en lista med tillgängliga paket att presenteras för dig, vilket gör att du kan grundligt redigera vilka paket som ska installeras. Använd mellanslag för att markera eller avmarkera paket. Om du är osäker på vilka ytterligare paket du ska installera vid detta tillfälle så kan du hoppa över detta steg och lägga till dem sen med pacman.

Note: Om anslutning till trådlöst nätverk är nödvändigt så måste du komma ihåg att installera paketet wireless_tools. Vissa trådlösa nätverkskort behöver dessutom ndiswrapper och/eller ett specifikt firmware. Om du tänkt använda WPA-kryptering så kommer du också att behöva wpa_supplicant. Artikeln om Wireless Setup hjälper dig att välja de paket du behöver för din trådlösa enhet. Överväg dessutom att installera netcfg som underlättar med att ställa in nätverksanslutning och nätverksprofiler efter att du startar ditt nya system.

Efter att du valt dina önskade paket så går du tillbaka från paketvalsskärmen och fortsätter med nästa steg, Installera paket.

Installera paket

Installera Paket är det steg som installerar paketen du valde till ditt nya system. Om du valde en lokal källa så kommer paketversionerna från CD-skivan/USB-minnet att installeras. Valde du däremot att använda en avlägsen källa så kommer de nyaste versionerna av paketen att hämtas från Internet och installeras med pacman.

Note: Vissa installationsprogram frågar om du vill behålla de paketfiler du hämtar i pacmans lager, vilket ligger i /var/cache/pacman/pkg. Väljer du "ja" så kommer du sedan att kunna nedgradera paket till gamla versioner. Det är rekommenderat att göra om det finns plats tillgängligt. Lagret kommer att växa över tid allt eftersom systemet uppdateras, men det kan rensas vid behov genom pacman.

Ställa in systemet

Tip: Att noggrant följa och förstå dessa steg är väldigt viktigt för att försäkra sig om ett korrekt konfigurerat system.

Vid detta steg i installationen så kommer du att ställa in de primära inställningsfilerna i ditt Arch Linux-system.

Du kommer att bli presenterad för en meny som inkluderar alla huvudsakliga konfigurationsfiler för ditt system.

Note: Det är väldigt viktigt vid denna punkt att redigera, eller att minst verifiera genom att öppna, varje konfigurationsfil. Installationsskriptet utgår från din inmatning för att skapa dessa filer på din installation. Ett väldigt vanligt fel är att man hoppar över dessa kritiska steg i konfigureringen.

Kan installationsprogrammet hantera detta mer automatiskt?

Att gömma processen för att ställa in systemet är i direkt konflikt mot The Arch Way. Även om det är sant att nyare versioner av kärnan och identifieringsverktyg för hårdvara har utmärkt hårdvarustöd och automatiska inställningsmöjligheter så presenterar Arch alla relevanta konfigurationsfiler under installationen för ändamålet av transparens och kontroll över systemresurser. När du är klar med att modifiera dessa filer till dina specifikationer så har du lärt dig den enkla metoden av manuell konfigurering av Arch och har då blivit mer insatt i basstrukturen, vilket gör dig bättre förberedd att använda och sköta om din nya installation produktivt.

/etc/rc.conf

Arch Linux använder filen /etc/rc.conf som den principiella platsen för systemkonfigurationen. Denna enskilda fil innehåller en bred mängd av inställningar som tidszon, tangentbord, kärnans moduler, nätverksinställningar och daemoner som ska köras vid start. Den innehåller också inställningar som är avlästa av diverse filer i /etc/rc*.

Sektionen LOCALIZATION
LOCALE
Denna sätter dina plats- och språkinställningar vilket används av alla i18n-medvetna program och verktyg. Du kan få en lista över tillgängliga locales genom att köra locale -a från kommandoraden. Ursprungsvärdet är vanligtvis tillräckligt för användare som pratar amerikansk engelska. Om du stöter på problem som att alfanumeriska tecken blir ersatta med fyrkanter så kan du vilja ersätta "en_US.utf8" med "en_US".
DAEMON_LOCALE
Sätt som yes för att använda LOCALE-inställningarna även för daemoner. Är inställningen no så använder den C som locale (standard).
HARDWARECLOCK
Specificerar huruvida hårdvaruklockan, vilken synkroniseras vid systemets start och avslut, sparar tiden som UTC eller local time. Se sektionen Ställa klockan.
TIMEZONE
Specificera din tidszon. (Alla tillgängliga zoner finns i /usr/share/zoneinfo).
KEYMAP
De tillgängliga tangentbordslayouterna finns i /usr/share/kbd/keymaps. Notera att denna inställning bara gäller för dina TTYs, inte för dina grafiska fönsterhanterare eller X.
CONSOLEFONT 
Tillgängliga alternativa teckensnitt för konsolen finns i /usr/share/kbd/consolefonts/. Standardvärdet (tomt) är säkert att använda.
CONSOLEMAP 
Defines the console map to load with the setfont program at boot. Possible maps are found in /usr/share/kbd/consoletrans, if needed. The default (blank) is safe.
USECOLOR 
Välj "yes" om du har en skärm med färger och önskar ha färg i dina konsoler.

Exempel för LOCALIZATION:

LOCALE="sv_SE.utf8"
DAEMON_LOCALE="no"
HARDWARECLOCK="UTC"
TIMEZONE="Europe/Stockholm"
KEYMAP="sv-latin1"
CONSOLEFONT=
CONSOLEMAP=
USECOLOR="yes"
Sektionen HARDWARE
MODULES 
Om du vet att en modul saknas så kan du specificera den här. Om du tänker använda loopback-filsystem så kan du lägga till loop, exempelvis.
Note: Normalt sett så laddas alla moduler som behövs automatiskt av udev, så det är rätt sällan man behöver lägga till något här.

Exempel för HARDWARE:

# Scan hardware and load required modules at boot
MODULES=()
Sektionen NETWORKING
HOSTNAME
Välj ett värdnamn för datorn. Detta blir då ditt namn på datorn. Det du väljer här ska du också skriva in i /etc/hosts.

Exempel:

HOSTNAME="arch"
interface
Välj det nätverkskort som du vill använda för att ansluta till ditt nätverk.
address
Om du vill använda en statisk IP-adress för din dator så kan du specificera den här. Lämna tomt för DHCP.
netmask
Valfritt, standarden är 255.255.255.0. Om du vill använda en egen nätmask så kan du specificera de här. Lämna tomt för DHCP.
broadcast
Valfri. Om du vill använda en egen broadcastadress så kan du specificera den här. Lämna tomt för DHCP.
gateway
Om du har en statisk IP-adress under "address", skriv in IP för standardgateway (m.a.o. ditt modem/router) här. Lämna tomt för DHCP.
NETWORK_PERSIST 
Ställer man den här till "yes" så tillåter man "graciösa utloggningar" om användare är SSH:ade till datorn och datorn startas om eller stängs av. Det är nödvändigt om root-enheten är över NFS.
NETWORKS
Detta är en valfri inställning som endast ska användas om man också använder paketet netcfg med det valfria paketet dialog. Gör dessa profiler tillgängliga vid uppstart. Dessa är användbara om du behöver mer avancerade nätverksinställningar än vad den enkla nätverksservicen tillhandahåller, som om man har flera olika nätverksinställningar (t.ex. laptopanvändare).

Exempel med statisk IP:

HOSTNAME=arch
interface=eth0
address=192.168.1.100
netmask=255.255.255.0
broadcast=192.168.1.255
gateway=192.168.1.1
#NETWORKS=(main)

Exempel med dynamisk IP (DHCP):

HOSTNAME=arch
interface=eth0
address=
netmask=
broadcast=
gateway=
#NETWORKS=(main)

Övriga noteringar

När en statisk IP används, redigera /etc/resolv.conf för att specificera DNS-servrarna som ska användas. Var god se sektionen nedan angående denna fil.

Note: Att ansluta till ett trådlöst nätverk automatiskt kräver ett par extra steg och kan kräva att du ställer in en nätverkshanterare så som netcfg eller wicd. Var god se sidan Wireless Setup för mer information
Tip: Om användandet av en icke-standard MTU-storlek (också kallat jumbo frames) är önskat OCH maskinens hårdvara har stöd för det, var god se artikeln Jumbo Frames för vidare inställningar.
Sektionen DAEMONS

Denna array listar helt enkelt namnen på de skript som finns i /etc/rc.d/ som ska startas under uppstart, och vilken ordning de ska startas. Asynkronisk initiering genom att köra dem i bakgrunden stöds också och är användbar för att snabba upp uppstarten:

DAEMONS=(network @syslog-ng netfs @crond)
  • Om ett skriptnamn har ett utropstecken (!) som prefix så körs det skriptet inte.
  • Om ett skript har en "at"-symbol (@) som prefix så körs det i bakgrunden; uppstarten väntar inte på att varje daemon är helt startad innan den fortsätter med nästa. (Användbar för att snabba upp uppstarten). Lägg inte daemoner som behövs av andra daemoner i bakgrunden. Exempelvis "mpd" beror på "network", därför kan mpd sluta fungera om man lägger network i bakgrunden.
  • Redigera denna array när nya en ny systemservice är installerad, om man önskar att starta dem under uppstart.
Note: Denna "BSD-style" uppstart är sättet Arch hanterar vad andra distributioner hanterar med olika symlänkar till en /etc/init.d/-katalog.
Generell information

Raden med daemons behöver inte ändras vid detta tillfälle, men det är användbart att förklara vad daemons är eftersom de kommer att tas upp senare i guiden.

En daemon är ett program som körs i bakgrunden, väntar på vissa händelser och erbjuder tjänster. Ett bra exempel är en webserver som väntar på en begäran att leverera en sida (t.ex.: httpd) eller en SSH-server som väntar på att en användare loggar in (t.ex.: sshd). Medan dessa är fullfjädrade applikationer så finns det också daemons som inte är lika synliga. Exempel är en daemon som skriver meddelanden till logg-filer (t.ex. syslog, metalog) och en daemon som tillhandahåller en grafisk inloggning (t.ex.: gdm, kdm). Alla dessa program kan läggas till i daemons-raden och kommer att starta vid systemets uppstart. Användbara daemoner kommer att presenteras i denna guide.

Tip: Alla daemon-skript i Arch ligger under /etc/rc.d/

/etc/fstab

fstab (står för file systems table) är en del av systeminställningarna som listar alla tillgängliga enheter och diskpartitioner och visar hur de ska initieras eller i övrigt integrerad med systemets filsystem. Filen /etc/fstab är mest använd av mount-kommandot. Mount-kommandot tar ett filsystem på en enhet och lägger till den till huvudhierarkin i systemet som du ser under användning. mount -a anropas från /etc/rc.sysinit runt 3/4 av vägen vid uppstart, och den läser då /etc/fstab för att avgöra vilka alternativ som ska användas när de specificerade enheterna monteras. Om noauto är tillagt till ett filsystem i /etc/fstab så kommer inte mount -a att montera det vid uppstarten.

Ett exempel på /etc/fstab

# <file system>                            <dir>     <type>  <options>            <dump> <pass>
tmpfs                                      /tmp      tmpfs   nodev,nosuid         0      0
UUID=0ddfbb25-9b00-4143-b458-bc0c45de47a0  /         ext4    defaults             0      1
UUID=da6e64c6-f524-4978-971e-a3f5bd3c2c7b  /var      ext4    defaults             0      2
UUID=440b5c2d-9926-49ae-80fd-8d4b129f330b  none      swap    defaults             0      0
UUID=95783956-c4c6-4fe7-9de6-1883a92c2cc8  /home     ext4    defaults             0      2
Note: Se artikeln fstab för mer information och prestandaknep så som "noatime" eller "relatime".
<file system>
Beskriver den blockenhet eller avlägsna filsystem som ska monteras. För vanliga monteringar så kommer detta fält innehålla en länk till en blockenhets nod (som skapas av mknod vilket anropas av udev under uppstarten) för enheten som ska monteras; exempelvis /dev/cdrom eller /dev/sda1.
Note: Om ditt system har mer än en hårddisk så kommer installationsprogrammet som standard att använda UUID istället för sdx-schemat för att ha konsistent kartläggning. Användning av UUID har flera fördelar och kan också vara föredraget för att undvika problem om hårddiskar läggs till i systemet i framtiden. På grund av aktiva utvecklingar av kärnan och även udev så kan ordningen som drivrutiner för hårddiskkontroller laddas ändras slumpmässigt, vilket ger ett system som inte kan starta/kernel panic. Nästan varje moderkort har flera kontroller (inbyggd SATA, inbyggd IDE) och på grund utav de nämnda ändringarna under utvecklingen så kan /dev/sda bli /dev/sdb vid nästa uppstart. För mer information, se Persistent block device naming.
<dir>
Beskriver var någonstans filsystemet ska monteras. För växlingspartitioner så bör detta fält specificeras som 'none'; (Växlingspartitioner monteras inte i praktiken.)
<type>
Beskriver typ av filsystem. Linuxkärnan har stöd för många typer av filsystem. (För filsystemen som nuvarande har stöd för den körande kärnan se /proc/filesystems). Skriver man in 'swap' så betyder det att en fil eller en partition kommer att användas för växlingsutrymme. Skriver man in 'ignore' så gör det att raden ignoreras. Det kan vara användbart för partitioner som inte används för tillfället.
<options>
Beskriver mount-alternativen som ska användas med filsystemet. Det är upplagt som en kommaseparerad lista av alternativ utan något mellanliggande mellanslag. Det innehåller som minst typ av montering plus andra alternativ som passar typen av filsystem. För dokumentation över de tillgängliga alternativen för icke-nfsfilsystem se mount(8).
<dump>
Används av dump(8)-kommandot för att avgöra vilka filsystem som ska dumpas. dump är ett backup-verktyg. Om det femte fältet inte är närvarande så returneras ett värde av noll till dump och dump antar då att filsystemet inte behöver en backup. Notera att dump inte är installerat som standard.
<pass>
Används av programmet fsck(8) för att avgöra vilken ordning som filsystemen ska kontrolleras vid uppstart. Root-filsystemet bör ha högst prioritet med en <pass> av 1 och andra filsystem som ska kontrolleras bör ha en <pass> av 2. Filsystem med 0 som <pass> kommer inte kontrolleras. Flera filsystem i samma enhet kontrolleras sekventiellt medan filsystem på olika enheter kommer att kontrolleras samtidigt för att nytta parallellism tillgänglig i hårdvaran. Om det sjätte fältet är tomt eller noll så kommer ett värde av noll att returneras och fsck kommer anta att filsystemet inte behöver kontrolleras.
  • För mer information, se fstab.

/etc/mkinitcpio.conf

Note: De flesta användare kommer inte behöva modifiera denna fil vid den här tidpunkten, men var god läs följande förklarande informationen.

Denna fil möjliggör vidare trimning, genom mkinitcpio, av det ursprungliga ram-filsystemet, eller initramfs, (också historiskt känt som initial ramdisk eller "initrd") för ditt system. Initramfs är en gzippad avbild som läses av kärnan vid uppstart. Meningen med initramfs är att dra igång systemet till den punkt där det kommer åt rootfilsystemet. Detta betyder att den måste ladda de moduler som behövs för enheter som IDE-, SCSI- eller SATA-drivrutiner (eller USB/FW om du startar från en USB/FW-enhet). När initramfs laddar de korrekta modulerna, endera manuellt eller genom udev, så lämnar den över kontrollen till kärnan och uppstarten fortsätter. Av den anledningen behöver initramfs bara de moduler som är nödvändiga för att komma åt rootfilsystemet. Den behöver inte innehålla alla moduler som du någonsin skulle ha behov av. Majoriteten av de vanliga kärnmodulerna laddas senare av udev under uppstarten.

mkinitcpio är den nästa generationen av initramfs creation. Den har många fördelar över de gamla mkinitrd- och mkinitramfs-skripten.

  • Den använder glibc och busybox för att tillhandahålla en liten och lättviktig grundmiljö för tidig userspace.
  • Den kan använda udev för att automatiskt upptäcka hårdvara vid körning, vilket förhindrar att onödiga moduler laddas.
  • Dess hook-baserade initskript är lätt att utöka med egna hooks som enkelt kan inkluderas i pacman-paket utan att behöva modifiera själva mkinitcpio.
  • Den har redan stöd för lvm2, dm-crypt för både äldre och luks-volymer, raid, swsusp och TuxOnIce-återupptagning och uppstart från usb mass storage-enheter.
  • Många funktioner kan ställas in från kernel-kommandoraden utan att behöva skapa en ny avbild.
  • mkinitcpio-skriptet gör det möjligt att inkludera avbilden i en kärna, vilket möjliggör en fristående kärna.
  • Dess flexibilitet gör det onödigt att kompilera om kärnan i många fall.

Om RAID eller LVM används på rootfilsystemet så måste lämpliga HOOKS också ställas in. Se wiki-sidorna för LVM/RAID och Configuring mkinitcpio för mer information. Om ett icke-amerikanskt tangentbord används, lägg till hook för keymap för att ladda dina tangentbordsinställningar vid uppstart. Lägg till hook för usbinput om ett USB-tangentbord används (annars om uppstarten misslyckas kommer du bli ombedd att mata in ditt root-lösenord, och då kommer du inte kunna göra det). Kom ihåg att lägga till hook för usb om du installerar Arch på en extern hårddisk, Compact Flash eller SD-kort vilket är anslutet via usb, t.ex.:

HOOKS="base udev autodetect pata scsi sata usb filesystems keymap usbinput"

Om du behöver stöd för att starta från USB-enheter, FireWire-enheter, PCMCIA-enheter, NFS-utdelningar, mjukvaru-RAID, LVM2-volymer, krypterade volymer eller DSDT-stöd så ställ in dina HOOKS på lämpligt vis.

/etc/modprobe.d/modprobe.conf

Denna fil kan användas för att ge särskilda inställningsalternativ till kärnans moduler. Det är inte nödvändigt att ställa in denna fil i exemplet. Artikeln om kernel modules har mer information.

/etc/resolv.conf

Note: Om du använder DHCP så kan du utan problem ignorera denna fil, eftersom som standard så kommer den dynamiskt att skapas och förstöras av DHCP-daemonen. Du kan ändra detta standardbeteende om du vill. Se sidorna för network och resolv.conf för mer information.

Resolver är ett set av rutiner i C-biblioteket som tillhandahåller tillgång till Internet Domain Name System (Internets domännamnssystem/DNS). En av de huvudsakliga funktionerna i DNS är att översätta domännamn till IP-adresser för att göra nätet till en vänligare plats. Inställningsfilen för resolver, eller /etc/resolv.conf, innehåller information som avläses av resolver-rutinerna första gången de kallas av en process.

Om du önskar att använda en statisk IP, sätt DNS-servrarna i /etc/resolv.conf (nameserver <ip-adress>). Du kan ha så många som du önskar.

Ett exempel som använder OpenDNS:

nameserver 208.67.222.222
nameserver 208.67.220.220

Om du använder en router så kan du specificera dina DNS-servrar i router-enheten själv och helt enkelt peka mot den från din /etc/resolv.conf genom att använda din routers IP (vilket också är din gateway från /etc/rc.conf. Exempel:

nameserver 192.168.1.1

Om DHCP används så kan du också specificera dina DNS-servrar i routern, eller tillåta automatisk tilldelning från din ISP, om din ISP tillåter det.

/etc/hosts

Denna fil associerar IP-adresser med värdnamn och alias. Varje värd representeras av en enskild rad.

<IP-adress> <värdnamn> [alias...]

Lägg till ditt hostname, som sammanträffar med det du specificerade i /etc/rc.conf, som ett alias så att det ser ut såhär:

127.0.0.1   localhost.localdomain   localhost dittvärdnamn
Warning: Detta format, inklusive "localhost" och ditt faktiska värdnamn, behövs för programkompatibilitet! Så om du har döpt din dator till "arch" så ska ovanstående rad se ut såhär:
127.0.0.1   localhost.localdomain   localhost arch
Felaktig angivning kan orsaka dålig nätverksprestanda och/eller att vissa program startar väldigt långsamt, eller inte fungerar alls. Detta är ett väldigt vanlig fel av nybörjare.
Note: Nyare versioner av Arch Linux-installationsprogrammet lägger automatiskt till ditt värdnamn i denna fil efter att du redigerat rc.conf med den informationen. Om, oavsett anledning, detta inte är fallet så kan du ange det själv med de givna instruktionerna.

Om du använder en statisk IP, lägg till ytterligare en rad med syntax: <statisk-IP> <värdnamn.domännamn.org> <värdnamn> t.ex.:

192.168.1.100 dittvärdnamn.domain.org  dittvärdnamn
Tip: För bekvämlighet så kan du också använda /etc/hosts alias för olika värdar på ditt nätverk och/eller webben, t.ex.:
192.168.1.90 media
192.168.1.88 data
Ovanstående exemplet gör att du kan komma åt en media- och en dataserver på ditt nätverk genom namnet, utan att du behöver ange deras respektive IP-adresser.

/etc/locale.gen

/usr/sbin/locale-gen-kommandot läser från /etc/locale.gen för att generera specifika locales. De kan sen användas av glibc och andra locale-medvetna program eller bibliotek för textrendering, vilket då korrekt visar regionala pengavärden, tid och datumformat, alfabetiska egenheter och andra locale-specifika standarder.

Som standard så är /etc/locale.gen en tom fil med kommenterad dokumentation. När den blivit redigerad så förblir filen orörd. locale-gen körs vid varje glibc uppgradering och genererar då alla locales specificerade i /etc/locale.gen.

Välj de(n) locale du behöver genom att ta bort # framför de rader du vill ha, t.ex.:

sv_SE ISO-8859-1
sv_SE.UTF-8

Installationsprogrammet kör nu locale-gen-skriptet som kommer generera de locales du angett. Du kan ändra dina locales i framtiden genom att redigera /etc/locale.gen och sen köra locale-gen som root.

Note: Om du misslyckas med att välja din locale så leder det till ett "The current locale is invalid..."-fel. Detta är kanske det mest vanliga misstaget bland nya Arch-användare.

/etc/pacman.conf

pacman kommer försöka läsa /etc/pacman.conf varje gång det körs. Denna inställningsfil är uppdelad i sektioner, eller förråd. Varje sektion definierar ett paketförråd som pacman kan använda för att söka efter paket. Undantaget till detta är sektionen options vilket definierar globala inställningar.

Aktivera alla önskade paketförråd genom att ta bort # framför 'Include ='- och '[repository]'-raderna.

Note:
  • Standardvärdena bör fungera, så modifiering vid denna tidpunkt kan vara onödigt, men verifiering är alltid rekommenderat. Ytterligare information finns i artikeln Official Repositories.
  • Om du använder en 64-bitars installation så bör du överväga att aktiver multilib-förrådet för att ha tillgång till 32-bitars mjukvara. All 32-bitars mjukvara finns i multilibförrådet för 64-bitars installationer. Aktiverandet av multilib är inte nödvändigt för normal funktion i systemet, men det måste aktiveras för att kunna komma åt 32-bitars mjukvara.
  • När du väljer förråd, försäkra dig om att du avkommenterar både förrådens rubrik i [hakparenteser] så väl som 'Include ='-raderna. Missar man det så kommer det göra så att det valda förrådet ignoreras! Detta är ett väldigt vanligt fel.

/etc/pacman.d/mirrorlist

Spegelsidor är ställen på Internet där exakta kopior av data finns. Flera speglar ger pålitlighet, redundans och möjliggör för snabbare dataöverföring beroende på geografisk plats. Närmre sidor ger generellt snabbare datahastighet. Välj ett spegelförråd för pacman genom att avkommentera den önskade spegeln i denna fil. Kom ihåg att ftp.archlinux.org är strypt, vilket begränsar hämtningar till 50kB/s. Läs wiki-sidan om Mirrors för mer detaljer om hur man ställer upp pacman-speglar. Notera att speglarna som väljs här också följer med över till din installation.

Root-lösenord

Till slut, välj ett root-lösenord och försäkra dig om att du minns det till senare. Återvänd till huvudmenyn och fortsätt med Installing Bootloader.

Klar

När du väljer "Done" så återskapar systemet avbilderna och flyttar dig tillbaka till huvudmenyn. Det kan ta en stund.

Installera bootloader

Eftersom vi inte har något sekundärt operativsystem i vårt exempel så kommer vi behöva en bootloader. GRUB (GRand Unified Bootloader) kommer att användas i följande exempel. Alternativt så kan du välja LILO, Syslinux eller GRUB2. Var god se relaterade wiki- och dokumentationssidor om du väljer att använda en annan bootloader än GRUB.

Den erbjudna GRUB-inställningsfilen (/boot/grub/menu.lst) bör vara tillräcklig, men för att verifiera dess innehåll för att försäkra sig om tillförlitlighet (specifikt för att försäkra sig om att root-partitionen (/) är specificerad med UUID på rad 3). Du kanske också vill ändra upplösningen på konsolen genom att lägga till ett vga=<nummer> som kärnargument vilket motsvarar din önskade virtuella konsolupplösning. (En tabell med upplösningar och motsvarande nummer finns utskrivna i menu.lst.)

Förklaring:

title
Ett utskrivet menyval. "Arch Linux (Main)" kommer att skrivas ut på skärmen som ett menyval.
root
GRUBs rot; den enhet och partition var kärnan (/boot) finns enligt systemets BIOS. (Eller mer korrekt, var GRUBs stage2-fil finns). INTE nödvändigtvis root-filsystemet (/), eftersom de kan vara på separata partitioner. GRUBs numreringsschema börjar på 0 och använder ett hdx,x-format oavsett IDE eller SATA, och inlagt mellan parenteser. Exemplet indikerar att /boot finns på den första partitionen på den första enheten, enligt BIOS, alltså (hd0,0).
kernel
Denna rad specificerar:
  • Sökväg och filnamn till kärnan relativt till GRUBs rot. I exemplet så är /boot endast en katalog som finns på samma partition som / och vmlinuz-linux är kärnans filnamn; /boot/vmlinuz-linux. Om /boot var på en separat partition så skulle sökväg och filnamn vara endast /vmlinuz-linux, vilket är relativt till GRUBs rot.
  • root=-argumentet till kärnan specificerar vilken partition som innehåller root-katalogen (/) i det startade systemet, (mer korrekt, partitionen som innehåller /sbin/init). Ett enkelt sätt att skilja på de 2 uppenbarelserna av "root" i /boot/grub/menu.lst är att komma ihåg att det första root-påståendet informerar GRUB var kärnan ligger, medan den andra root=-argumentet informerar kärnan om var root-filsystemet (/) ligger.
  • Inställningar till kärnan: I vårt exempel, ro monterar filsystemet som endast läsbart under uppstart, vilket oftast är säkert som standard; du kanske önskar att ändra detta om det orsakar problem vid uppstart. quiet sätter standardloggningen av kärnan så att inga meddelanden under boot visas, förutom allvarliga sådana. Beroende på hårdvaran så kan rootdelay=8 behöva läggas till för kärnalternativen för att kunna starta från en extern hårddisk.
initrd
Sökvägen och filnamnet för det initiala RAM-filsystemet (initramfs) relativt till GRUBs rot. Som sagt, i exemplet så är /boot endast en katalog som finns på samma partition som / och initramfs-linux.img är namnet på initrd; /boot/initramfs-linux.img. Om /boot var på en separat partition så skulle sökväg och filnamn enkelt nog vara /initramfs-linux.img, relativt till GRUBs rot.

Example:

title  Arch Linux (Main)
root   (hd0,0)
kernel /boot/vmlinuz-linux root=/dev/sda1 ro quiet
initrd /boot/initramfs-linux.img

Example for /boot on a separate partition:

title  Arch Linux (Main)
root   (hd0,0)
kernel /vmlinuz-linux root=/dev/sda3 ro quiet
initrd /initramfs-linux.img

Installera bootloadern GRUB till Master Boot Record (/dev/sda i vårt exempel).

Note: Arch Linux-installationsprogram före 2011.08.19-utgåvan inkluderade ett alternativ att installera bootloader till endera en partition eller till MBR. Detta alternativ har tagits bort och det är inte längre möjligt att installera bootloadern till en partition genom AIF (se Mall:Bug. Om du önskar att installera bootloadern till en partition boot record, gå helt enkelt ur AIF utan att aktivera steget "Install bootloader" och installera bootloadern manuellt.

Omstart

Det var det; nu har du konfigurerat och installerat ditt Arch Linux bassystem. Gå ut ur installationsprogrammet och starta om:

# reboot
Tip: Försäkra dig om att du tar bort installationsmediet och eventuellt ändra uppstartsinställningar i ditt BIOS, annars kanske du startar upp installationsprogrammet igen!
Personliga verktyg
På andra språk